I dag, på Sveriges nationaldag, skärps kraven för att få svenskt medborgarskap. Det är den enskilt viktigaste lagändringen denna mandatperiod.
Med kraven värnar vi den nationella lojalitet som är en förutsättning för demokratin. Att vi medborgare accepterar valresultat och majoritetsbeslut beror i hög grad på känslan av att vi hör ihop och har mer gemensamt än att vi råkar befinna oss på samma plats samtidigt. Denna nationella lojalitet måste i en demokrati delas av både regering och opposition, alla de politiska partierna och väljarkåren som helhet.
Nationen ska dock inte förväxlas med staten, och kan inte heller reduceras till ett knippe abstrakta värderingar. En nation är den djupa gemenskap som ett folk uppfattar sig tillhöra.
Historiens facit är tydligt: i länder där den nationella sammanhållningen varit svag eller obefintlig har demokratin fungerat dåligt eller inte alls. Däremot har nationalstater – stater med en befolkning som delar kultur, språk och identitet – visat sig utgöra den i särklass mest stabila grunden för demokratiskt styre.
Det har därför varit en långsiktigt farlig politik som förts i Sverige de senaste decennierna. Medborgarskap har beviljats till utlänningar som inte blivit en del av den nationella gemenskapen, som inte ens kan svenska, som varken arbetar eller studerar, och i många fall till och med begått brott.
Ett svenskt medborgarskap har kostat 1500 kr. Utöver denna ansökningsavgift har i princip inga krav ställts, förutom att ha bott i Sverige en kortare tid.
Under 2000-talet har Sverige närmast kravlöst beviljat över 1,2 miljoner medborgarskap. Inget annat land i västvärlden har på så kort tid delat ut så många medborgarskap i förhållande till befolkningen.
Nu ändrar vi på det.
Från och med i dag krävs att man bott i Sverige i åtta år, kan svenska, har ett hederligt levnadssätt samt en inkomst på minst 20 000 kronor i månaden. Det kommer även att införas ett prov för att säkerställa grundläggande kunskaper om det svenska samhället.
Detta är helt nödvändigt för nationens sammanhållning och i förlängningen demokratin. Språkkravet motiveras alltså inte av kulturell sentimentalitet, utan för att det offentliga samtalet annars fragmenteras. Laglydnad avkrävs inte på grund av moralisk stränghet, utan för att lagen är det yttersta uttrycket för den gemensamma viljan. Och en viss grad av självförsörjning krävs eftersom politisk jämlikhet förlorar sin mening om stora grupper står permanent utanför det gemensamma ansvaret.
Den liberala demokratin har genom mänsklighetens långa historia visat sig vara ett överlägset system för att skapa fred, välstånd, stabilitet och rättstrygghet. Men trots detta och alla vackra tal om att demokratin inte får tas för given, framhålls det sällan att grunden vilar på nationell sammanhållning.
Därtill finns ett berättigat intresse av att Sverige förblir ett samhälle präglat av kulturell gemenskap. Utöver demokratins behov av sammanhållning finns ett mänskligt behov av samhörighet. Även av det skälet är det värdefullt med höga krav för medborgarskap som främjar assimilation.
Processen för utrikesfödda att få ett eftertraktat medborgarskap fungerar inkluderande, och medborgarskapet får ett symbolvärde som stärker känslan av nationell tillhörighet.
Denna gemenskap, som vi kallar Sverige, är värd att både skyddas och firas. Glad nationaldag!