Kids, sluta bråka och sätt er, för nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. Idag ska det handla om siffran 50.
Pingst är ett av de där orden som bär på en hel historisk stafettpinne genom språk, religion och imperier.
Själva ordet kommer ytterst från grekiskans pentēkostē (πεντηκοστή), som betyder ”den femtionde”. Det syftar på att högtiden infaller femtio dagar efter påsk. Via kyrkolatinets pentecoste vandrade ordet vidare in i de germanska språken och blev på svenska ”pingst”. Roten pente, fem, kan ni hitta även i Pentagon och Volvo Penta.
Det intressanta är att ordet egentligen är ett språkligt fossil från Medelhavsvärlden. När kristendomen spreds norrut följde inte bara tron med, utan även ord från grekiskan och latinet, språk som då fungerade ungefär som samtidens engelska i akademi, religion och administration.
Men pingstens rötter är äldre än kristendomen. Den kristna pingsten bygger på den judiska högtiden Shavuot, veckohögtiden, som firas femtio dagar efter pesach. I den kristna traditionen kom dagen att knytas till berättelsen om hur den helige ande sänkte sig över apostlarna i Jerusalem. Därför brukar pingsten ibland kallas ”kyrkans födelsedag”.
Och så finns den där typiskt nordiska kontrasten: medan ordets ursprung doftar grekiska hamnstäder och östromersk teologi, associerar många svenskar idag snarare pingst med syrén, bröllop och långhelg. Språkhistoria har en märklig förmåga att gömma hela civilisationer i små vardagsord.