Amnesty Sverige är en stor och väletablerad organisation med omfattande räckvidd i den digitala miljön som de senaste dagarna ägnat sig åt att vilseleda om att Sveriges statsminister sagt och menat något han inte alls sagt och menat.
Denna aktiva vilseledning som det senaste dygnet fått sällskap av aktörer som aktivt vill skada Sverige och svenska intressen har naturligtvis också kastat ljus över hur destruktivt och vilseledande Amnestys sätt att uttrycka sig har varit. I förmiddags nåddes jag av beskedet att Amnesty hade valt att backa från sina tidigare uttalanden, något som trots den skada som åstadkommits hade varit välkommet och ett bevis för mognad.
Emellertid visade det sig att det mer var en brasklapp för att fortsätta till nästa förryckta position. Bilden med det ursprungligt insinuanta inlägget ligger fortfarande kvar på Amnestys instagramkanal och istället för att rakt av be om ursäkt går man nu vidare med att det man egentligen ville kritisera var att statsministern vänt sig mot de som försökte störa och sabotera mötet i Göteborg.
Amnesty ställer sig alltså på samma sida som det tidigare statsrådet Annika Strandhäll och företräder uppfattningen att det är rimligt att folk skriker och gapar sönder politiska möten. Möten som för sin existens förutsätter normal och civiliserad dialog med intresserade väljare.
Från att först ha ägnat sig åt aktiv vilseledning och ställt sig farligt nära de verkliga desiformatörerna försöker man kliva ur askan, men kliver raskt vidare in i elden och drar istället en lans för sabotörerna. Den rättfärdighet man försöker tilldela sig själv är i själva verket en biljett till avgrunden. Den dag gapandet och skrikandet blir norm är det heller inte längre möjligt att genomföra den typ av möten som vi i Sverige sett som en berikande och vitaliserande del av vårt demokratiska samtal.
Frågan alla med en stark offentlig röst borde ställa sig är: Vill vi ha ett Sverige där vår statsminister, eller någon annan ledande demokratiskt vald företrädare kan ställa sig på en scen och svara på spontana frågor av intresserade väljare utan att detta urartar i skrik och tumult?
Svaret som borde vara jakande hos alla som värnar vårt land, kräver då också insikten om att vi samfällt måste markera mot de som har störandet som både mål och medel. Det är helt enkelt svårbegripligt hur man med någon form av demokratisk ryggradsreflex kan gå fel även i denna fråga, vilket tyvärr Amnesty nu har lyckats med.