MĂ„nga tror att man âradikaliserasâ genom böcker, ideologier eller internet.
För mig började det pÄ högstadiet, i mitten av 1990-talet.
NÀr jag förstod vad det innebÀr att vara svensk nÀr det faktiskt gÀller.
Jag vÀxte upp i SkogÄs.
Redan dÄ var det uppenbart vilka som hade slÀkt, nÀtverk och uppbackning, och vilka som stod ensamma.
En dag hamnade jag i en dispyt med en turkisk kille i skolan.
Han ville ha nÄgot jag hade.
Jag sa nej.
Han trÀngde sig pÄ, höjde rösten, spelade tuff.
Jag stod kvar och sa nej igen.
Lite knuffar. Inget slagsmÄl. Bara tjafs.
NĂ€r vi gick dĂ€rifrĂ„n sa han att jag skulle âfĂ„ Ă„ngra det dĂ€râ.
Det hÀr var innan mobiltelefoner.
Inget hÀnde direkt.
Men dagen efter, pÄ rasten, stod de dÀr.
Inte bara han.
Flera andra killar. Yngre och Àldre.
Och nÄgra vuxna mÀn.
Jag förstod omedelbart vad det handlade om.
Jag fick en örfil.
Puttades runt.
Hotades.
Det var ingen brutal misshandel.
Det behövde det inte vara.
Det var en markering.
Budskapet var glasklart:
Du Àr ensam.
Vi Àr mÄnga.
I den stunden spelade det ingen roll vem som hade rÀtt.
Eller vem som hade börjat.
I deras vÀrld avgörs konflikter av slÀkt och grupptillhörighet.
Inte av sakfrÄgan.
Inte av rÀtt eller fel.
Jag hade inga kusiner som dök upp.
Inga Àldre killar som tog min rygg.
Inga vuxna som stod bakom mig.
Jag var svensk.
Och det var inte lÀngre normen dÀr jag vÀxte upp.
Efter det lÀrde man sig snabbt.
Man undvek vissa konflikter.
Man höll tyst oftare.
Inte för att man hade fel.
Utan för att man visste hur systemet fungerade.
Det hÀr var pÄ högstadiet.
PÄ gymnasiet började jag förstÄ nÄgot Ànnu viktigare:
att om svenskar inte organiserar sig, sÄ kommer vi aldrig kunna hÀvda oss mot dem som faktiskt gör det.
Men det Àr en annan historia.