Domen mot Dumpen är en varningssignal till hela svensk media
Det som nu sker i Göteborgs tingsrätt handlar inte bara om Dumpen.
Det handlar om hela Sveriges journalistik.
En jury har kommit fram till att Sara Nilsson, ansvarig utgivare för Dumpen, ska fällas för grovt förtal efter att Dumpen publicerat uppgifter om en IT-forensiker som fastnade i Dumpens nät när han sexchattade med någon han trodde var en 14-årig flicka.
Detta trots att uppgifterna varit verifierade.
Detta trots att beteendet rör barns säkerhet.
Detta trots att personen haft ett arbete som bygger på förtroende och säkerhetsklassning.
Om denna dom står sig förändrar den spelplanen för svensk media i grunden.
Dumpen är i dag inte en liten blogg i marginalen. Vi har omkring 2,5 miljoner unika besökare varje månad. Vi är en aktör i det svenska medielandskapet – och därmed också en konkurrent till traditionell press.
Och nu försöker man, genom ett märkligt och mycket luddigt jurybeslut, sätta munkavle på oss.
Men frågan alla journalister borde ställa sig är:
Vem står näst på tur?
Om Dumpen kan fällas för att ha publicerat sanna uppgifter av uppenbart allmänintresse – vad händer då med resten av medierna?
Hur ska svensk press kunna fortsätta namn- och bildpublicera gängkriminella, skattesmitare, korrupta tjänstemän, offentliga profiler eller tv-personligheter? Hur ska man kunna skriva om personer som ännu inte är dömda, men som är föremål för granskning?
För det är exakt detta media gör varje dag.
Program som Efterlyst bygger hela sin idé på att visa upp personer som inte är dömda. Vecka efter vecka. Med namn, bild och anklagelser. Ska en misstänkt rånare nu kunna stämma TV-kanalen för grovt förtal? Ska varje person som känner sig kränkt kunna kräva skadestånd – trots att uppgifterna är sanna?
Om svaret är ja, då har vi i praktiken avskaffat granskande journalistik.
Det är detta som gör domen så farlig. Inte för Dumpen – utan för alla.
Pressfriheten bygger på att ansvariga utgivare får göra bedömningar om allmänintresse. Inte på att en jury i efterhand ska avgöra vem som får tåla offentlighet och vem som inte får det. Om rättspraxis blir att förövarens upplevda kränkning väger tyngre än allmänhetens rätt att få veta, då har vi vänt hela logiken upp och ner.
Det märkliga är också de dubbla måttstockarna.
När Dumpen publicerar blir det grovt förtal.
När stora mediehus gör det kallas det granskning.
När vi namnger blir det ”uthängning”.
När de gör det blir det ”publicistiskt ansvar”.
Sanningen är densamma.
Men bedömningen skiljer sig.
Och det borde oroa varje redaktion i Sverige.
För om Dumpen fälls för detta – då finns det plötsligt inget skydd längre för den journalist som avslöjar obekväma sanningar. Då räcker det att den granskade personen säger: ”Jag känner mig kränkt.” Så är hela publiceringen i fara.
Det är inte bara ett hot mot Dumpen.
Det är ett hot mot Efterlyst.
Mot grävjournalistik.
Mot avslöjanden.
Mot pressfriheten.
Frågan är därför inte varför vi reagerar.
Frågan är varför resten av svensk media är så tyst.
För den här domen är inte riktad mot oss.
Den är riktad mot dem också.
Och när den väl har slagit rot, då är det för sent att säga:
”Det där gällde bara Dumpen.”
Det gjorde det inte.
Det gällde hela Sverige.