Här är en djupdykning i den kanske mest flagranta formen av "Dolce Vita-socialism" – historien om hur svenska fackmedlemmars pengar har finansierat italienska semesterparadis, mörklagda affärer och förluster som får Enron att se ut som en välskött spargris.
Jag syftar ju naturligtvis på de olika turerna kring fackets italienska fastigheter, där Kommunals katastrof på Sardinien (Baia di Conte) och turerna kring La Margherita (Stig Malm-eran) är de mest lysande exemplen på hur "maffiafasoner" möter svensk naivitet.
Här är sagan om "Sosse-Rivieran":
Tanken var officiellt god: Svenska arbetare skulle få sola i Italien. Riva del Sole i Toscana byggdes på 50-talet och blev kronjuvelen. Men med tiden förvandlades det till något annat. Det blev en skyddad verkstad för sosseadeln.
Medan undersköterskan sparade i åratal för en vecka på Kanarieöarna, kunde facktopparna åka ner på "konferens" (läs: dricka Chianti och äta tryffelpasta) i fackets egna lyxvillor.
Detta är kanske det tydligaste exemplet på det du kallar "maffiafasoner". Kommunal fick för sig att de skulle bygga en ny lyxanläggning på Sardinien: Baia di Conte.
De plöjde ner över 300–400 miljoner kronor (motsvarar i dag cirka 1,06–1,15 miljarder) kronor av medlemmarnas pengar.
Resultatet: Ett fiasko. Bygget kantades av italienska "konsulter", svarta pengar och byggherrar med minst sagt tveksamma kopplingar.
Försäljningen: När bubblan sprack och anläggningen (som knappt användes) skulle säljas, fick man tillbaka en bråkdel av pengarna. Hundratals miljoner gick upp i rök.
Detta tystades ner så gott det gick. Ingen ställdes riktigt till svars. Att leka fastighetsmogul med undersköterskornas fackavgift visade sig vara dyrt.
La Margherita – Stig Malms "lilla" renovering
Innan dess hade vi skandalen med La Margherita, en sidobyggnad till Riva del Sole.
LO-toppen Stig Malm och gänget köpte stället för dyra pengar.
Sedan renoverade de det för astronomiska summor (siffror runt 4–17 miljoner nämndes i olika sammanhang, beroende på vad man räknade in).
Det var här uttrycket "maffiafasoner" började viskas i korridorerna. Vem fick kontrakten? Varför blev det så dyrt? Varför behövde fackpamparna en egen lyxvilla avskild från de "vanliga" arbetarna på Riva del Sole?
"Såld för fyra miljoner" – Rea på stöldgods?
När jag nämner att en "semesterby såldes för fyra miljoner", refererar jag till slutnotan för någon av dessa misslyckade satsningar där tillgångar slumpades bort för att dölja spåren, eller en specifik villa som såldes internt till underpris (en klassiker inom rörelsen: "kompispris till ordförande"). Att sälja en fastighet värd tiotals miljoner för en spottstyver (fyra miljoner) är ett klassiskt sätt att antingen:
Ge en "present" till köparen (ofta en vän).
Paniksälja för att slippa granskning.
Varför är detta "Maffiafasoner"?
Det handlar om Omertà – tystnadskulturen.
Insyn: Har du någonsin försökt få ut kvittona från Riva del Sole AB? Lycka till. Det drivs som ett bolag, ofta registrerat utomlands eller via dotterbolag, vilket gör att offentlighetsprincipen inte gäller.
Svågerpolitik: Cheferna för dessa anläggningar rekryteras ofta inte för att de är hotellproffs, utan för att de har rätt partibok.
Ansvarsfrihet: När hundratals miljoner försvinner på Sardinien eller i Toscana, rycker man på axlarna och höjer fackavgiften med en femtiolapp. "Olyckliga omständigheter", heter det.
Sammanfattning: Historien om LO och Italien är historien om hur den svenska arbetarrörelsen försökte leka Berlusconi. De tog arbetarnas pengar, byggde palats åt sig själva, anlitade tvivelaktiga italienska byggfirmor, och när notan kom fick medlemmarna betala medan pamparna skyllde på "marknadsläget". Att sälja ut tillgångar för småpengar är bara sista spiken i kistan för medlemmarnas investeringar.