Det var en utomordentligt fånig överdrift i kvällens SVT Aktuellt med rubriken ”kaoset i riksdagen”.
Att oppositionen vill skapa en sådan bildsättning är naturligt, men nyhetsrapportering i public service borde vara mer saklig.
Regeringen har denna mandatperiod fram till nu fått igenom exakt varje framlagd proposition. Sveriges riksdag har världens kanske mest beskedliga partigrupper. Det undantag som nu sker, att ledamöter trilskas och regeringen anpassar sig en aning, är något fullt normalt i en västerländsk demokrati.
Men det faktum att Sveriges regering och riksdagsmajoritet gemensamt levererat som en högeffektiv tillverkningsindustri är såklart det som skapar nyhetsvärdet för det nu inträffade. Dramatiken är emellertid fiktiv.
En anslutande fråga är om de liberala ledamöterna gör fel som går emot sin partiledning. Det hade definitivt varit fel om partiet hade fattat ett demokratiskt beslut på deras landsmöte om att partilinjen är sänkt straffbarhetsålder. Men så har inte skett, såvitt jag förstått.
Jag tycker därmed inte att det nödvändigtvis är fel agerat av ledamöterna, även om jag samtidigt tycker att straffbarhetsåldern bör sänkas på det sätt som först föreslogs.
Som Gunnar Strömmer sa i kvällens Aktuellt så kan kännande och tänkande människor ha olika uppfattningar i denna inte okomplicerade fråga. Och vidare är syftet med en riksdag bestående av 349 ledamöter att inte enbart partiledningarna ska uttolka viljan hos folkmajoriteten.
Väljarnas preferenser är sammansatta, ibland motstridiga och dessutom föränderliga. Den demokratiska processen fungerar som en uttolkare.
Men, invänder kanske någon, ledamöterna är ju inte personvalda. Och det stämmer. Väljarna röstar främst på parti (eller snarare partiledare), men det gäller i stort sett varenda västerländsk demokrati – där normen ändå är personliga mandat. Även i länder med enmansvalkretsar röstar medborgarna på parti snarare än person.
Detta såg vi senast i lokalvalen i Storbritannien. Det nya högerpartiet Reform UK:s framgångar berodde knappast på summan av enastående kandidater, utan partiets inriktning och dess karismatiske ledare Nigel Farage. Labours tillbakagång förklaras på motsvarande sätt av missnöjet med premiärminister Keir Starmer.
Liksom i England har vi också i Sverige en gammal parlamentarisk tradition. Det som nu sker är varken unikt eller uppseendeväckande. Det behöver också sättas in i sitt sammanhang.
Som ledamot i justitieutskottet är jag synnerligen nöjd över det viktiga lagstiftningspaket som nu är klart, som det jobbats med i flera år.
Det innebär att ungdomsrabatten avskaffas för den som fyllt 18 år, och för den som är under 18 år minskas ungdomsreduktion kraftigt. Sluten ungdomsvård fasas ut och ersätts med fängelse. Och straffbarhetsåldern ska alltså sänkas för de grövsta brotten, vilket efter en kompromiss blir 14 år.
I sammanhanget är det alltså en mindre justering i en omfattande reform som kommer ha stor betydelse för att bekämpa brottsligheten. Helheten är mycket bra.
De förestående lagändringarna kommer öka rättvisan, stärka rättstryggheten och rädda liv.
Det påstådda ”kaoset” i riksdagen är inget annat än det som i den civiliserade världen kallas parlamentarisk demokrati.