Målet är utan mening om inte vägen har hållplatser med korv och öl.

Today a group of Muslims prayed next to the Ministry of Defence, facing the Iraq and Afghanistan memorial. As I have said before, choosing to pray in this way in public is a political act. It is a social statement and, yes, it is an act of domination. Anybody who understands Islamism understands that the domination of public spaces is part of the modus operandi. It is done so Islamists can show who is in charge - and to show other Muslims and the wider public that the authorities will bend to their will. There is quite obviously no need to pray here. The decision to do so is symbolic and pointed. It is not welcome. We have freedom of religion in this country, which is why there are mosques. But we are not a Muslim country and this is not welcome. It should be stopped.

Ledsen älskling men en arab gjorde mål för Sverige så nu måste vi öppna gränserna och göra oss själva till minoritet i vårt egna land

Thanks to socialism, the average Zimbabwean became a trillionaire before @elonmusk 💪

Hundåren börjar ge resultat Vi är ute på vägarna igen. Det är samma gamla visa. Tidiga morgnar, sena kvällar, mil efter mil på svenska vägar. Kaffe från bensinmackar, snabba måltider längs motorvägen och ett ständigt plingande från telefonerna när våra fiskare runt om i landet jobbar vidare med nästa gädda. Trots att vi har levt så här i fem år lyckas Sara och jag gång på gång glömma bort vilket tempo vi faktiskt håller. När man är mitt i det känns det normalt. Det är först när man sätter sig i bilen efter ännu en konfrontation och plötsligt känner hur tröttheten kommer ikapp som man inser att det kanske inte är helt normalt att leva på det här sättet. Den här veckan har varit en sådan vecka. Vi har dragit upp ett gäng gäddor på olika platser runt om i landet. Varje gång står vi där och väntar, och varje gång blir vi nästan lika förvånade när personen faktiskt dyker upp. Efter alla skriverier, alla artiklar, alla tv-inslag och snart 800 konfrontationer borde man kunna tro att de som söker barn på nätet skulle ha förstått riskerna vid det här laget. Men ändå står de där. Samma nervositet. Samma bortförklaringar. Samma märkliga förvåning över att någon faktiskt ställer dem till svars för det de själva har skrivit. Det är som att driften att få träffa ett barn fullständigt kör över allt annat förnuft. Samtidigt som vi har varit ute och konfronterat har veckan också innehållit något som för några år sedan hade känts nästan otänkbart. Vi har haft ett mycket intressant möte med justitieminister Gunnar Strömmer. För första gången på länge känner vi att de frågor som Dumpen har drivit under så många år inte bara hörs – de tas på allvar från fler partier. Efter mötet satt Sara och jag och pratade i bilen. Vi konstaterade att kanske börjar de där hundåren äntligen ge resultat. När vi startade Dumpen möttes vi ofta av tystnad. Många ville inte prata om övergrepp mot barn. Andra ville hellre diskutera våra metoder än de vuxna som aktivt sökte upp barn för sexuella ändamål. Nu märker vi att något håller på att förändras. Frågorna är uppe på bordet. De går inte längre att ignorera. Vi har också föreläst på Regeringskansliet på initiativ av Sverigedemokraterna. Flera andra partier deltog och visade intresse för frågorna vi arbetar med. Tyvärr lyste vänsterpartierna med sin frånvaro, vilket är synd. Barn utsätts nämligen inte efter partifärg. Förövare röstar inte på ett särskilt parti. Offer tillhör inte en viss ideologi. Barns trygghet borde vara en fråga som förenar, inte splittrar. Som om inte det vore nog har Sara dessutom vittnat via länk i en norsk rättegång. Fallet handlar om en norsk man som Dumpen konfronterade för snart två år sedan. Det är ytterligare ett exempel på hur vårt arbete inte stannar vid själva konfrontationen. Det som sker på en parkeringsplats eller utanför en restaurang är ofta bara början på en betydligt längre process. När vi summerar veckan inser vi att det är lätt att bli fartblind. Det är lätt att vänja sig vid att ena dagen stå på en parkeringsplats i Norrland, nästa dag diskutera lagstiftning med beslutsfattare i Stockholm och tredje dagen följa en rättsprocess i Norge. Men mitt i allt detta finns också något som driver oss framåt. Känslan av att arbetet faktiskt gör skillnad. Känslan av att frågor som länge sopades under mattan nu diskuteras öppet. Känslan av att fler människor börjar förstå omfattningen av problemet. Och kanske framför allt känslan av att Sveriges barn långsamt men säkert får fler vuxna som är beredda att stå upp för dem. Det är den känslan som gör att vi fortsätter. Trots tröttheten. Trots milen på vägarna. Trots motståndet. För när man ser att arbetet gör nytta blir det väldigt svårt att stanna.

Grovt kriminell får jobb inom hemtjänsten. Våldtar en 82-årig kvinna. Slipper nu utvisning bland annat därför att han ”haft jobb de senaste åren”. Känns inte som att jobbet - där han våldtagit brukare - är ett så starkt skäl mot utvisning. Uselt. expressen.se/nyheter/sverige…

Nothing else matters if civilization falls

Kan man hata Socialdemokraterna tillräckligt mycket?

Det är kaos på Arlanda. Nu ska alla som flytt, hem på semester.

This is the mayor of NYC. What have you done?

Tjejkänna #ord ”Själv nöjer hon sig med att sitta och charmigt tjejkänna” /Hanne Kjöller SvD.

Before AI we had Zach King

14 strukna från Vänsterpartiets listor efter granskning som uttryckt antingen antisemitism, hat och stöd för terrorgrupper som Hamas på social media. Men @inashmdn säger att man hittat hundratals‼️andra liknande fall av kandidater inom Vänsterpartiet. Det är inte enskilda fall utan @vansterpartiet verkar marinerad i antisemitism eftersom det är återkommande - år efter år. sverigesradio.se/artikel/13-…

I år är det tio år sedan Bernt Herlitz blev straffad för att han gjorde sitt jobb. Som tandhygienist på Gotland undersökte han ensamkommande som uppgav sig vara barn. Han såg att ungefär 80 procent av dem hade fullt utvecklade visdomständer — något som nästan bara förekommer hos vuxna över 18 år. Han kontaktade Migrationsverket. De uppmanade honom att dokumentera det skriftligt. Det gjorde han. Två veckor senare var han avstängd. Sedan kom avskedet, utredningen och till slut domen i Arbetsdomstolen. Han dömdes att betala en halv miljon kronor i rättegångskostnader för att han hade “brutit mot patientsekretessen”. Han förlorade alla överklaganden och har aldrig fått något nytt jobb inom tandvården på Gotland — trots att det råder stor personalbrist. Samtidigt har vi under alla dessa år sett hur det varit närmast riskfritt att ljuga om sin ålder som asylsökande. De som visste — tandläkare och läkare — kunde inte säga något utan att riskera samma öde som Herlitz. Nu är det strax Almedalsveckan igen. Det var i Almedalen 2016 som Bernt Herlitz först började prata öppet om vad han såg. Tio år senare. Samma problem kvar. Men nu vet vi hur systemet hanterar dem som försöker berätta sanningen. Bernt Herlitz förtjänade en medalj. Istället fick han sparken. Vad säger det egentligen om Sverige?

Detta är en av de vidrigaste övergreppen mot en enskild visselblåsare, inte ett rikstäckande media har uppmärksammat det i efterhand. Något upprättelse har han aldrig fått. Han namngavs, hängdes ut i media, smutskastades och sparkades av den socialdemokratiskt styrda Region Gotland. När Rättsmedicinalverket till slut började med medicinska åldersbedömningar var resultatet detsamma som Bernts varningar. Av RMVs ca 10 000 undersökningar talade 83,3% av dem för att personen var 18 år eller äldre. Bernts straffades för att han berättade om verkligheten två år innan PK-Sverige legaliserade den sanningen.

Om tre månader kan Sverige få den mest vänsterradikala regeringen någonsin. De är oense om det mesta men två saker förenar dem: ökad invandring och kraftigt höjda skatter.

Grattis Sverige, vi lyckades med det omöjliga: att förvandla mormors sista år i livet till ett experimentellt integrationsprojekt. Det är väl ändå helt genialt hur våra politiker har löst problemet? Istället för att fixa den kollapsade integrationen eller ställa krav på riktig självförsörjning, så dumpar man bara hela integrationsansvaret i knät på de mest försvarslösa i samhället. Att personalen inte förstår ett ord av vad de äldre säger, eller att nyheterna fylls av rapporter om allvarliga missförhållanden och ren förnedring, det får vi väl helt enkelt bara bocka av på kontot som ”spännande utmaningar” och ”vinst längre fram”. Stort tack till Jimmie Åkesson som faktiskt vågar klä av den här dårskapen på bästa sändningstid i TV4. Först öppnar man gränserna helt utan en plan, och sen lämnar man över hela integrationsansvaret till mormor på hennes dödsbädd. Visst måste man ändå beundra nivån på den här institutionella dårskapen? Vad säger ni?

Jag lägger den här, din hycklare. Ingen slår Socialdemokratern på fingrarna när det gäller att sno skattepengar och att sko sig. Hela partiets uppsjö av sidoorganisationer är uppbyggd för det syftet.

Två skattefinansierade förskolor i Malmö har förvandlats till rena vinstmaskiner. Och två förskolechefer har blivit mångmiljonärer: Ahmad och Mohamad Akel har plockat ut 27 miljoner kronor i ren vinst till sig själva. Förskolorna ligger på Ramelsväg, Rosengård. (S) (Mp) (L) styr

If these people were five-year-olds one could understand it

Lite regn och blåst, inget märkligt men det visar väl på dessa gruppers behov av bekvämlighet. Vi som arbetar får dessutom betala spektaklet. Usch. Urk.